Huddinge kommun skärpte sitt gatukostnadsreglemente i december. Småhusägarna i Svartvik, som står på tur att få betala flera hundratusen kronor när kommunen rustar upp vägarna i deras område, är upprörda. Många småhusägare i området har stora tomter, som skulle kunna styckas av till nya tomter. De får betala en halv andel för den fastighet de har idag och ytterligare en hel andel för varje tomt som styckas av. Då handlar det om miljonbelopp. Det spelar ingen roll om husägaren vill behålla sin stora tomt eller stycka av. Efter nio år kommer räkningen ändå, enligt kommunens nya regler. På det sättet tvingar Huddinge fram en förändring. Ovanpå gatukostnaderna kommer kostnaden för att ansluta fastigheterna till kommunalt avlopp.
Huddinge tillhör de 35 kommuner som tar ut gatukostnader. Det som avhåller andra är att kommunen först måste samråda med husägarna, som förstås protesterar högljutt.
Större risk att betala för vägar om du bor i fritidshusområde
Risken att drabbas av gatukostnader är störst om du bor i ett före detta fritidshusområde i utkanten av en storstad och där det finns ett tryck på bostadsmarknaden. Svartvik är ett sådant område. Familjer som bosätter sig i sådana områden är inte höginkomsttagare. Det kan vara pensionärer och unga familjer, som ser möjligheten att bygga till det enklare huset i takt med att barnen blir större. När området förändras till ett vanligt villaområde flyttar nya familjer in. De som bor där idag och inte klarar gatukostnaderna plus kostnader för VA-anslutning och eventuell tillbyggnad, tvingas sälja. För dem är det svårare att köpa ett ägt boende i närområdet samtidigt som hyresalternativ saknas.
För att kunna bredda grusvägarna i området behöver kommunen köpa mark av småhusägarna. Eftersom kommunen får finansiera kostnader för markinlösen genom gatukostnader uppstår den absurda konsekvensen att ju högre ersättning småhusägaren får vid markförsäljning, desto högre blir gatukostnaden.
Gator bör bekostas av skatten
Kommunerna brukar försvara gatukostnaderna med att fastighetsägarna får en värdestegring när gatorna i området rustas upp, men en eventuell värdeökning beror inte på att grusvägarna asfalteras utan på den samhällsomvandling som sker när området förtätas. Med ökad inflyttning följer ökade skatteintäkter. Därmed är skattefinansiering den principiellt riktiga modellen. Skattefinansiering har också den fördelen att även nyinflyttade kommuninvånare är med och betalar för infrastrukturen, vilket är rimligt eftersom de långsiktigt får nytta av förtätning och exploatering. Dessutom är incitamenten för kostnadseffektivitet låga om kommunerna kan vältra över kostnader för infrastruktur på fastighetsägarna.
För några år sedan föreslog en statlig utredning att kommunerna skulle få ta ut gatukostnader med hjälp av en kommunal taxa. Villaägarna insåg direkt att gatukostnader då skulle sprida sig till alla kommuner och lyckades stoppa taxan. Därmed inte sagt att det är bra som det är.
Lagen måste ändras
Villaägarna anser att kommunala gator ska finansieras genom kommunalskatten. Om kommunerna ska få ta ut gatukostnader i framtiden måste det finnas en tydlig koppling mellan nytta och kostnad, istället för att utgå från antaganden om värdeökning. Då måste lagen ändras så att gatukostnader inte får tas ut förrän fastighetsägaren utnyttjar en ny byggrätt. Om byggrätten inte utökas ska gatukostnader inte vara tillåtet. Idag kan kommunen skicka räkningen när gatuarbetena är klara och oavsett om fastighetsägaren får en ny byggrätt eller inte.
